det är ok att tycka synd om sig själv.

nu fick jag en sådan där svag och irriterande känsla i kroppen. Som att man är nästintill otillräcklig. Det la sig som en kräkkänsla i halsen och jag fick ett ryck och övervägde att lägga mig ner på golvet och fälla några tårar. Ibland känns det faktiskt så, som att gråta är den enda utvägen, jag vet bara inte vad jag ska hitta en utväg från, det är lixom tomt precis överallt. Förutom vid vissa tillfällen på dygnet, jag vet inte riktigt vad som gör mig sådär glad så att man kan skratta oavbrutet i flera minuter och att försöka återfå andningstekniken så att man överlever det anfallet.
 Jag behöver en sådan där axel där man kan vila emot och tycka synd om sig själv en gång varannan dag eller något sådant. Jag vet att det är löjligt att tycka synd om sig själv, men ibland kan det faktiskt vara skönt att tro att man är den enda överlevande människan i världen. Inte skönt just i det där ögonblicket, utan i det ögonblicket då man ser vad man har för vänner som alltid är desamma, som ställer upp och inte vänder kappan efter vinden så att säga.  Det finns faktiskt sådana människor som man hade högra tankar om, som la sig ner på rygg och lät allting susa förbi. Man kunde lixom inte lyfta ett finger och försöka rädda den vänskapen som man sakta såg glida ur handen. Sådana somrar som passerat, sådana nätter man räddat varandra från världen.
    jag har en dröm men jag vet att den inte kommer slå in. Jag är inte tillräckligt talangfull och det spela ingen roll vad man säger, jag tror ändå inte på det, alla vet att jag inte tror på det. jag tar in, sen försvinner det som ett svagt minne. Jag är trött på hur folk tittar snett och tror på allt de hör. inte mer än 42 procent är sant och livet rinner iväg.
    jag saknar morfar, jag saknar att komma hem till dig
och se hur kakorna stod uppställda på bordet och du satt och sörplade kaffe.
sådant kan göra mig förbannad av sorg, jag hatar att vara utan dig.

( det här var ett sådant tycka synd om sig själv inlägg och jag känner att en del är sant, en del är sådant jag inte vågar säga när någon annan hör. Det brukar vara så, orden försvinner och jag kryper in i mitt skal, idioti kallas de )

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback