2 .

jag har gråtit mot hans axel
jag har skrattat ikapp med honom
jag har lyssnat på hans kloka ord
jag har vetat att han varit där
jag har trott på allt han sagt
och nu är de han som vänt mig ryggen.

jag blir verkligen inte klok på
vart allting tar vägen. inget mer
jag behöver förstå känns det som.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback