Anna Gunnarsson

Ibland när man tittar ut genom fönstret så kan jag få en sådan obehaglig känsla som fyller mig. Jag vet inte om det är själva känslan som skrämmer mig, eller att det känns som om hela världen vänder sig mot mig? Det finns ingen som helst grund för denna känslan att äta upp mig, men ändå är det de enda den gör, äter mig innifrån. Vart vänder man sig då ? Vart tar man vägen? Vad tar man sig till ? Vems axel är ledig ? Det finns inga svar, för jag har nog växt ifrån dem. Kan man göra det ? Växa ifrån någonting sådant, som tar hand om mig i vardagen?
Hursom så känns det som om jag måste hitta grunden, till känslan där bak i huvudet, hjälper du mig inatt ?  

Jag kan inte se skillnad på
sommar och höst, känslorna
är lika iskalla som alltid.
svaren har raderats, du är
du, jag är jag, jag är vi,
men du är ensam. Känns det
hårt? att veta att jag inte
sörjer dig som jag gjorde då?
när du fyllde 17 och jag var
alldeles för gammal, för att
hålla din hand den dagen.
Ibland får man inte nog,
av sådant som förstör en,
man bara ler och tar emot
något som raserar hela världen.
det är väl så vi är gjorda?
rasera varandras världar, är
det de som är kärlek?
på gott och ont antar jag,
jag raserade din på gott,
och du gjorde mig inget annat
än ont. Hur känns det i dig?
står du ut med dig själv,
eller är det du som är förstörd,
som jag var när jag var ung.


jag beklagar detta svammel, det bara dök upp, men det var skönt att skriva. Det känns bara så fruktansvärt rätt.