tid är det enda jag har just nu. men inte till de saker jag vill .

ibland ser man inte mer än två meter framför sig.
allt blir som en dimma som är omöjlig att sig förbi.
jag vill falla i ditt knä, den dagen jag faller .
träden ser lika kala ut nu som då, fast att vintern
släppt sitt grepp om oss och man märker att våren
är på ingång. ett litet glädjerus åker genom kroppen
men ändå är det någonting som inte känns som det ska.
jag vet inte vad, men jag har tid att fundera, ja tid, det har jag

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback