the best of you.
Tillbaka efter en underbar helg i göteborg med goda vänner och innebandy, det jag uppskattar mest i dessa dagar. Åkte ut i åttondelen och inte så mycket att göra åt det, vi fick iaf spela 4 matcher. Alltid något positiva i det negativa.
Jag känner mig som världens minsta person som inte vet åt vilket håll jag ska gå. Från att veta vad jag ska göra med mitt liv känner jag frågetecken inför precis allting. Det som var min räddning är min största fasa, mitt hat är placerat framför räddningen. Jag förstår inte hur man kunde, jag förstår ingenting. Så liten och ynklig, som jag känner mig nu, har jag aldrig känt mig förut. Mitt fel? Nej, det är inte mitt fel men hur kan det då kännas så? Jag antar att jag får fortsätta på denna märkliga resa och allt får ta sin tid. Jag kan inte rå för någonting mer.
problem med skolan är det också. Inte problem men jag orkar inte mer nu. Allt är luddigt, jag fattar ingenting och jag känner mig sämst i världen på det också.