Anna Gunnarsson

När du pratar med mig är det som att jag inget hör, jag stänger av allting och det enda jag ser är att dina läppar rör sig. Är du glad, snäll, eller arg, det är inget jag ser. Du blir svagare i ljuset, och på nätterna försvinner  du helt. borttagen ur mitt liv, försvunnen. Jag vill att det ska vara precis ju, i alla fall just nu. jag är på god väg.

Dear mr. president 
- min räddare i nöden.
du förstår, du gör allt
lättare, du vet vad jag
vill ha, du vet vad jag
behöver !

Umgicks med världens bästa Annica igår. Gick på gatorna och pratade om allt eller inget. Dina ord tar sig in i mig. Var hemma vid tio över tre. Och nu sitter jag här, och ska till att packa innebandyväskan, för idag vankas det match i Häljarp! 
Och ikväll ska jag plugga, en söndagkväll, ja jag tror faktiskt det !

idag har varit en bra dag. Sovmorgon, fritidsjobb och ikväll vankas det innebandyträning. Kan inte begära så mycket mer ¨
Och Veronica Maggio har varit min bästa vän idag , hon har skapat tankar, hon har raderat dem igen och hon har fått mig att förstå det som jag redan visste. Hon har hjälpt mig på vägen, och givit mig det jag behöver .

Tillbaka efter en underbar helg i göteborg med goda vänner och innebandy, det jag uppskattar mest i dessa dagar. Åkte ut i åttondelen och inte så mycket att göra åt det, vi fick iaf spela 4 matcher. Alltid något positiva i det negativa.

Jag känner mig som världens minsta person som inte vet åt vilket håll jag ska gå. Från att veta vad jag ska göra med mitt liv känner jag frågetecken inför precis allting. Det som var min räddning är min största fasa, mitt hat är placerat framför räddningen. Jag förstår inte hur man kunde, jag förstår ingenting. Så liten och ynklig, som jag känner mig nu, har jag aldrig känt mig förut. Mitt fel? Nej, det är inte mitt fel men hur kan det då kännas så? Jag antar att jag får fortsätta på denna märkliga resa och allt får ta sin tid. Jag kan inte rå för någonting mer.

problem med skolan är det också. Inte problem men jag orkar inte mer nu. Allt är luddigt, jag fattar ingenting och jag känner mig sämst i världen på det också.

Sitter ensam instängd i ett hörn.
Minuterna passerar utanför och regnet duggar rätt.
Jag ser hur alla tittar men ingen säger någonting.
Jag märker att alla ser.
Ingen frågar mig vad jag vill ha,
ingen frågar mig vad jag behöver.
Alla ser igenom och alla går förbi

lagom intresserad av livet utanför. Massa måsten,
massa tankar. Ensamheten, skolan, arbete,
var ska jag ta vägen? vem är jag påväg att bli?
Jag vet ingenting just nu