Anna Gunnarsson

man kan minnas vissa veckor hela livet. Det är väl så det är antar jag.Jag har veckor jag minns som jag helst av allt hade velat glömma. Veckan då den 16 december ägde rum. Den dagen skär fortfarande in i mig. Låtar, rörelser och människor påminner mig varje dag, och det är någonting jag alltid kommer minnas. jag vet att du sandra vet vad jag menar, för du och jag umgicks denna dagen, vi låg i min säng och skrattade så som bara vi kunde göra. Mamma ropade att det var mat, vi kom ut i köket och pappas talrik var bara fylld med vatten. Jag minns det som igår, och jag vet att du minns vad vi åt, du har påmint mig om det. I min värld kunde inte något sådant hända, det händer alltid alla andra, men det händer aldrig mig. Det är en tanke jag slutat tänka, för på senare år har så mycket hänt mig , som jag aldrig trodde skulle hända, som sagt, det händer alla andra, men det händer aldrig mig. Jag har lärt mig att ta vara på det som jag får, och inte hänga upp mig på sådant som blir fel

jag minns fortfarande hur jag satt i attarp och spenderade valborg tillsammans med mina underbara vänner, allt var som vanligt, men allt förändrades. Hoppet försvann, trots att det är det sista som lämnar kroppen, sägs det. Jag ville ta mig hem, försvinna på allt och aldrig mer vakna upp, bara om det visade sig att allt var en dålig mardröm, då hade jag viljan att ta mig tillbaka. Det visade sig dock att det inte var en dröm, det var någonting som höll mig vaken hela natten, hela dagen, natten därpå. Skillnaden mellan den första natten och andra natten var att det fattades någonting. Någon som funnits vid min sida i 18 år, någon som skulle missa dagen jag tog mitt körkort, någon som skulle missa när jag tog studenten, någon som jag visste var stolt över mig i allt jag gjorde. Någon som smugglade ner hundra kronor i min ficka dagen jag berättade att jag skrivit på för en elitserieklubb. Någon som ringde efter varje match och frågade hur det hade gått, någon som brydde sig mer om mig än livet i övrigt. Någon som alltid hade tid för en pratstund, någon som alltid fanns där, för alla, inte bara för mig, för alla. Någon som jag nu saknar varje dag, någon som får mig att gråta sorgsna tårar samtidigt som han kan få mig att gråta av glädje. För att jag fick lära känna dig, att just du skulle bli min, att du skulle bli min, vackraste morfar.
Jag tänker ofta tillbaka på dig och vissa dagar känns det tyngre än andra. Vissa dagar saknar jag dig, medan jag vissa dagar glädjs åt allt det som jag fick uppleva tillsammans med dig. Julen blir inte densamma utan dig, mofie.